Barnläkaren vid första läkarbesöket: Hur går det på nätterna då?
Vi: Jo, de flesta av de senaste nätterna har han sovit till kl5!
Barnläkaren: Oj, vilken kille!
BVC-sköterskan: Se där ja vilken lyx ni har då! (aningen sarkasm)
Vi: Annars går det bra, han har blivit lite gnällig tidigt på em de senaste dagarna...
BVC-sköterskan avbryter: Ja men barn ska vara gnälliga ser ni, sån glädje kan ni inte ha redan utan gnälligt barn förstår ni
Vi:...fast det är ju inte varje dag, och det är väl så det är, att det varierar
Barnläkaren: Ja det händer ju så mycket nu i deras utveckling
Vi: Ja precis...
BVC-sköterskan: Ja barn ska allt ha sina gnälliga perioder, det är så det ska vara.
Hmm. Om vår lille kille då inte är gnällig mer än när han vill något (ny blöja, mat, närhet el ligga själv i gymet), kan det vara så att han helt enkelt är en glad kille? Måste han vara gnällig varje dag? Får vi alltså inte glädjas över att vi har en glad kille? hmm.
Jag ska alltså gå omkring med förväntningar om att han kommer vara gnällig vissa perioder (vilket med ganska hög sannolikhet kommer skapa det). Är det inte bättre att jag inte har några förväntningar alls gällande gnällighet och bara försöker se till älsklingens behov? Och är det då så att han är en glad kille den större delen av tiden, så kanske vi är ganska bra på det?? Och kan vara glada över det!?
Med tanke på allt vad det innebär att vara en nybliven mamma kanske det är bättre att stötta det som redan är bra än att mer tala om hur saker och ting ska vara och hur det är?
Jag menar, om det då inte är så som berörd person säger att det ska vara, så skapar det ju ganska lätt tankar och eventuell oro kring detta.
Och, utan längre erfarenhet så får jag nog en del medhåll, att bara har blivit mamma kan vara nog så oroande i sig.
Mina tankar kan lätt skena iväg och hitta på saker som: om han inte är så gnällig, utvecklas han inte som han ska? är det nåt som är fel om han inte är gnällig? sover han för länge på nätterna? får han för mycket närhet? ska jag börja truga med att han ska ta nappen? etc etc etc
Nu är jag mycket tacksam över att mitt inre visa jag oftast kan vifta bort de tankarna och välja det positiva. Han mår bra. Vi har en pigg o glad bebis. Han är precis så som han ska vara. Allt är som det ska vara.
Tyvärr BVC, jag går till er så ni kan mäta och väga och visa era fina kurvor, för er själva.
Jag bryr mig faktiskt inte om några kurvor, gnällperioder eller denna oerhört stora risk för platt bakhuvud (som det tjatas till oändlighet om), jag känner att han mår bra. Jag ser att han mår bra.
Anders känner och ser att han mår bra.
Det räcker.
Och, det tänker jag glädjas åt. Basta.
Men, tack för att ni finns!
Det är bara ni som vet bäst - kanske BVC-sköterskan haft en dålig dag? Alfred är underbar! tycker farmor
SvaraRadera