Med kroppen mot jorden...

...och blicken i det eviga blå

Är jag bortom tankarna och orden, där finns inget jag måste förstå

Utan att kroppen är tung mot vår mark, att himlen är blå jag är lycklig och stark

Med kroppen, mot jorden, finns det inget jag måste förstå

Påskafton inleddes med den rekommenderade skogspromenaden. Återkoppla med Moder Jord.

Så. Skönt. Så längesen.

Att lägga sig ned bland barr och blåbärsris, med solen i ansiktet och hackspettens hackande i trädet bredvid.

En halvtimme senare var mina stela och ömma fogar mjuka och smidiga igen och den gamla ischiasen ännu längre bort från min sensoriska sinnen.

Ta dig tid, tid att vara i naturen. Den läker. Den helar och städar bort surret inom oss. Be en bön, naturen svarar alltid. Det är så häftigt! Testa!

GLAD PÅSK!